man kanske inte vågar.
vad som än händer så kommer det finnas en osäkerhet där. en osäkerhet om vad som kan hända. innan visste jag inte hur det va, därav kände jag ingen osäkerhet, kanske bara smärta. i ovissheten kunde man försöka krypa ihop till en boll för att försöka stretcha ut smärtan, nu finns osäkerheten där, osäkerheten på grund av vetenskapen. om sjukgymnasten säger att jag ska träna rörligheten så finns det fortfarande en osäkerhet. det förföljer en hela tiden. när man bara sitter här framför datorn och omedveten sjukner ihop till den hösäck jag skulle undvika att bli. då slår det en, disken trycks ut, ryggraden är sne. även fast det kanske inte är så farligt, det kommer kanske bli bra, så finns vetenskapen där. den är sne nu, den trycks ut nu, det gör ont nu.
jag har ont i ryggen. tycker ni jag tjatar eller? jo jag vet men så är det. jag har nu börjat får mer och mer ont på vänstra sidan, jag hade mycker mer ont i högre sidan förut. blä blä blä.
