bara jag.

Den 19 augusti slog det till ordentligt, det låste sig. Jag kunde knappt röra mig och jag hade inte ramlat eller utfört något när det hände. Jag stod i ledet i väntan på min tur att vå hoppa, snurra, volta. Den 19 augusti började resan till botten och tillbaka till toppen.

Flertal besök hos en sjukgymnast som bara la mig i en maskin som drag iväg med min underkropp, sträckte ut min rygg. Ren tortyr kändes det som. Skulle nog inte vara några problem om det inte var så att jag hade så ont och det inte var lösningen. Sjukgymnasten antydde på en utbuktad disk så det var vad jag trodde. Sjukgymnasten tryckte också ner min älskade sport, truppgymnastik. Han antydde att jag skulle sluta helt och hållet, att det inte var bra för mig. Ha!

Efter x antal besök i sträckbänken och många tårar senare gick jag till min morbror fru som är naprapat. Efter redan första behandlingen kändes det bättre och problemet i min rygg var att den låste sig. Nu, ungefär 1½ månad efter har jag börjat tränat på nytt igen, jag har tur. Tiden jag trodde att jag skulle behöva sluta gymnastiken var förjävlig. Jag vankade nere i hallen med förbud för att studsa och hoppa, göra det jag är bra på. Frustrerande.

Nu är jag tillbaka och redo. Med nya krafter om att ta mig tillbaka på den nivån jag var på i somras. Juni-Augusti har nämligen varit toppen på min karriär och trots att det känns förjävligt att börja om från början igen så tänker jag inte ge upp för jag har kommit på hur jävla mycket jag älskar den här sporten. Alla som säger att gymnastik inte är en sport kan slänge sig i väggen för det har inte en jävla aning!

P U S S på den!