bara jag.

på förfrågan från mr. x ska jag nu skriva om ett hett ämne, relationer.

jag själv har inte så stor erfarenhet av relationer utan de förhållanden jag har haft har ungefär lyckats hålla i 3 veckor, och då jag helst av allt bara vill krypa ner i min säng och glömma att jag är tillsammans med någon, att jag har någon jag måste träffa, måste ringa. mitt längsta förhållande varade i sisodär 7 månader eller något och var med alexander rüdén, och vi gick i 3:an... tragiskt.

nåväl, förhållanden. vad går de ut på? bekräftelse? en vän? en nära vän? ... en för nära vän? ...förhållanden får människor att glömma bort vänner, de som man inte har en sexuell relation med? hallå, vi finns? föhållanden får mig att känna mig instängd. allt är så bra under förälskelsen men när man väl "bestämmer" sig för att gå vidare till fas 2, "vara-kära-i-varandra-i-ett-förhållande" hittar man alla brister, blir irriterad, blir osams om småsaker, blir osams om stora saker... kan man inte bara vara förälskade i varandra?

som ni märker är detta skrivet av en singular! ni med partner förstår er inte på detta, såhär tänker ni:
"men ni kommer hitta någon som ni kommer känna er förälskade i hela tiden, med tiden."
men ha ha, fattar väl jag också, men konstigt nog hittar ni flera stycken eftersom ni byter stup i kvarten också, och alla verkar det funka med och vara så underbart med i några månader, sen byter ni.

egentligen, när jag tänker efter, är jag en stark person som inte slänger mig in i förhållanden som håller i två-tre månader och sedan går vidare till nästan. jag är mer... tragisk... ännu mer singular. fast jag trivs singular. så länge jag är singular trivs jag som singular, när jag väl hittar den där "det-klickar-killen" kommer jag älska att vara plural.

men än så länge är jag singular, och mr. x just nu lika så. så vi ska leva loppan med våra singulara liv, och tillsammans är vi plural, vare sig vi har en sexuell relation eller inte. (jag kan garantera att så icke är fallet)