bara jag.

Jag överlevde med nöd och näppe religionen imorse.
Dock blev jag lite gladare över att vi planerade studentveckan.
Sedan blev det lite skönt prat med klassen på sista lektionen.
Herregud jag fick nästan tårar i ögongen när Yvonne pratade.
Hon älskar vår klass, och det är hennes favorit.
Hon säger inte bara så utan hon älskar vår dynamik.
Dock kommer jag aldrig erkänna den tår som trängde sig fram.
Den var borta på någon sekund.
Herregud jag kan ju inte börja gråta alla redan.
Hur ska jag kunna sjunga på avslutningen?
"I don't want this moment, to ever end"