bara jag.

jag kom häromdagen att tänka på ur det var att befinna sig i de unga åren som tonåring och minns det som en förskräcklig tid. man kan säga att det är en sån sak som alla tjejer måste gå igenom. det störta fenomenet jag tänker på är detta med självförtroende. eller man kanske kan säga att man inte hade något alls. Man var så fruktansvärt osäker i sig själv och så fort någon sa något negativt om ens tröja eller att man hade en finne i pannan eller att man hade mycket hår på armarna, oh lord då ville man ju bara sjunka genom jorden. ta emot mig djävulen? när man kom hem slängde man tröjan i tvätten men använde den aldrig mer även fast man blivit så glad över den ljusblå polotröjan som mormor sprungit runt och letat febrilt efter i butikerna. man tvättade sig minst 3 gånger med clerasil i ansiktet och missbrukade tandkräm över denna finne som hade lyckats placera sig mitt i pannan. håret på armarna var det bara att raka bort, tjingeling. tänk att dessa kommentarer kunde få en att göra så idiotiska saker?

man växer upp och blir lite äldre och helt plötsligt skiter man i om någon säger att tröjan är ful, haha då ska man istället ha den varje gång man ses bara för att irritera. finnen i pannan har man skickligt lärt sig att sminka över lagom mycket för att känna sig naturligt fräsch och håret på armarna har man låtit gro tillbaka. om nån kommentera i detta fall mina lite ludna armar säger jag stolt att dom är så gosiga och att jag ärvt det av min pappa (tyvärr pappa att jag meddelar alla mina läsare om din hårväxt men ärlighet varar längst). so what? det är väl jag som ska leva med mina aparmar som de så väl uttryckte det i 5:e klass? om dom tycker det är motbjudande så är det väl inte denne person något att ha? men såklart så tänkte man inte på mellanstadiet/början av högstadiet... då var det den otrevligaste killen man skulle ha om man över huvudtaget skulle beblanda sig med det motsatta könet. nej nej för den trevliga och hjälpsamma killen som alltid hjälpte än att förstå engelskaboken eller han som skämtade och slog trumpinnarna i huvudet på sig själv på musiken var inget att ha, han var ju rolig, glad, skämtsam, omtänksam, trevlig, vänlig och alldeles alldeles underbar?