bara jag.

Det känns sjukt att vi snart tar studenten. I vår smäller det. Det är blandade känslor. Det är helt underbart eftersom man då är helt färdig, helt klar. Hej, Ida heter jag, jag är frisör. Sjukt. Helt underbart att uppnå det man kämpat för, med bravur. Att skiljas från allt, tryggheten. Att få komma till skolan och träffa alla underbara människor, lärare, lokalerna. Att inte ha den tryggheten längre. Känns så overkligt. De 3 åren man haft då har ju varit de hittils bästa i livet. Sjukt att de ska ta slut.

Men som man säger, det är bara början. Nu börjar det riktiga livet. Livet som frisör. Såklart man kommer sakna allt men man är väl inte dum i huvudet? Såklart jag tänker hälsa på och färga håret hos Malin som då kommer gå i 2:an? Sen så ska jag ju satsa på frisörlärare och då finns inget annat alternativ än Norrköpings frisörskola. Min framtid är upplagd. Man får ju inte va dum?

Linnea - Vem ska träna oss nästa år?
Ida - .. Ehm.. jag i alla fall (?)
(Kommer saknar Elin som fan, men vi ska träffas så mycket det går <3)


Det här är inget deppinlägg, det här är bara lite tankar, positiva, som negativa:)
/ Ida Plantin